Lång vandring till San José

Lördag den 23 mars 2013.

Från Los Escullos går det en vandringsled utmed kusten uppe i bergen till San José. Den är ca åtta km. Det är till en början brett och bekvämt att gå. även om det är lite backar upp och ner. En del cyklar leden, bl a våra tyska grannar på campingen.



När vi närmade oss San José blev leden smalare och berget brantare ner mot havet. Sista biten var ganska brant utför, och där måste man undra hur cyklisterna tar sig ner.

Belöningen när vi kom ner var en stor glass på en trottoarservering innan vi tittade på hur vi skulle komma hem igen.

Det blev buss till El Pozo de los Frailes. Därifrån går det en lätt vandringsled till Los Escullos. Väl hemma kunde vi konstatera att vi gått ungefär fjorton km.

Los Escullos

Fredag den 22 mars 2013.

Vi förflyttar oss bara några km till camping Los Escullos.Tvätt står på schemat. Det blåser så tvätten torkar snabbt.

Det blir en promenad ner till stranden. Campingen ligger en km från havet. På vägen tillbaka möts vi av mycket kraftig motvind. Man får brottas för varje steg.

Vi pratar med ett par svenskar som stått här hela våren. De berättar att det finns hur mycket vandringsvägar som helst i omgivningarna. Cykel, då är det mountain bike som gäller.

Isleta del Moro 2

Torsdagen den 21 mars 2013

Dagen inleds med vandring till fots upp till Miradoren Ametiste, 6-7 km fram och tillbaka.

Lite blommor utefter vägen. Vi njuter extra när vi vet hur det ser ut hemma med all snö fortfarande.

Man får inte gå på restaurang orakad ens i ett naturreservat. Rakning beordrad.

Belöning, en riktigt god paella på bästa krogen i byn.

Isleta del Moro

Onsdag den 20 mars 2013

Först kör vi ner till San José. Vi behöver komplettera våra förråd lite grand, och här i naturreservatet måste man veta var det finns affärer. Det blev också en ny solhatt till Ulla.

När man närmar sig Isleta del Moro kommer man över ett backkrön, det går inte att se vart vägen tarvägen, då öppnar sig en fantastisk utsikt ner över kusten. Med personbil går det lätt att stanna vid denhär Miradoren Ametiste.

 

 



Ställplatsen nere vid havet finns kvar. Vi stod här för ett år sedan också. Vi är 8-10 bilar de nätter vi stannar.

Strax efter oss kom också en norska från Trondheim, Vilma. Hon hade lämnat jobb och man för att resa runt i Spanien fyra månader i en liten campinginredd skåpbil. Sin stora hund hade hon med sig. Bäst trivdes Vilma och hunden uppe i bergen med långa vandringar, uppemot två mil och stora höjdskillnader. Före middagen satt vi ner tillsammans med Vilma och två holländare. Det blev mycket prat och några glas vin.

Några bilder från byn. De gamla damerna framför butiken gillade inte när jag tog bilden.

 

Rodalquilar

Onsdag den 20 mars 2013.

Det här är en gruvstad där det utvanns guld fram till 1960-talet. Idag är det istället administrativt centrum för naturreservatet Cabo de Gata. När vi var där kändes det bara tyst och stilla. Vi såg inte många människor hasta fram på gatorna i byn.

Flera av de gamla arbetarbostäderna rustas upp.

Spansk gas propano i Nijar

Nu har vi kommit till mer bebodda trakter och vårt mobila bredband med Vodafone fungerar igen. I Cabo de Gata har det varit lite svårare.

Onsdag den 20 mars 2013.

I natt har det regnat. Några bilar flyttade sig lite längre upp i flodbädden. Vi förstod varför på morgonen. Det var ganska kladdigt runt bilen. Innan vi åkte från Agua Amarga kunde vi tömma WC-tanken.

Dagens första uppgift var att byta vår tomma spanska gasflaska. Vi började med att köra till Carboneras, utan framgång. Nästa anhalt var en Repsol-mack uppe på AP 7. Ingen framgång där heller, men vi fick tipset att åka till Nijar. Här fanns det en BP-mack som hade propangas. Vad lärde vi oss av detta? Från början letade vi efter Repsol-mackar för att byta en av deras flaskor. Fel, många har deras gas.

Sedan fick vi chansen att upptäcka ytterligare en liten fin by eller stad, ett centrum för keramik och hantverk.

Agua Amarga 2

Det märks tydligt att den här lilla staden börjar vakna till inför nästa veckas uppladdning för påsken. Butiker och restauranger laddar upp för säsongen. Glassbutiken fyller på sitt lager med färsk glass. Ett svenskt par bor här permanent. De kom förbi på ställplatsen och pratade en stund. Ytterligare två svenskar äger en lägenhet här.

Efter lunch vandrade vi upp utefter en smal grusväg inåt land.

Det är synd att informationstavlan var sabbad. Det skulla vara intressant att veta hur gammalt man tror att det här olivträdet är.

En kort stunds vila innan vi går tillbaka.

Ett glas vitt vin före maten i den sista solen för dagen. Klockan är sex.

Efter en strålande sommardag (enligt svenska mått) kom det en regnskur när vi satt inne i husbilen och åt middag.

Agua Amarga

Vi kör betalvägen söderut genom ett mycket ödsligt landskap. Någon måste glömt bort den här delen när Spanien skapades en gång. Samtidigt är det ett mäktigt landskap med sina bergsformationer. Här bor det inte många människor. Det märkliga är att det odlas i den här karga miljön under plast. Vad vet vi inte.

Vi viker av från motorvägen ut till kusten. Nu står vi tillsammans med tjugo andra bilar på en flodbädd alldeles nere vid stranden. Vi är i den norra delen av naturreservatet Cabo de Gata. Och gasen räckte intye ens att koka kaffe när vi kom fram. Nu behöver vi hitta en Repsol-mack.

Det är sol, sommar och varmt. Mimosan blommar för fullt.

Frukost i solen

Nu har vi fått sommar. Tjugo grader varmt redan på morgonen gör att vi äter frukost ute i solen. Det är tyst på campingen, det blåser inte. Det här är nog en av de mest fridfulla campingar vi stått på. Det är bara koltrasten som sjunger för oss.

Sedan gör vi iordning bilen för några dagars fricamping i Cabo de Gata. Vi tankar på Repsolmacken i Mazzaron. Tyvärr hade de enbart butan så vi kunde inte byta gasolflaska, men det kan vi göra på nästa mack. Trodde vi, men vi såg ingen mer.

Fika efter tankning.

Isla Plana

På lördagen cyklar vi utmed strandpromenaden till Azohia, den närmaste byn till Isla Plana. En ganska genuin by utan stark exploatering. Våra vänner Marianne och Lars övertygade oss om att ta på cykelhjälmar.

På söndagen cyklar vi åt andra hållet till Puerto de Mazzaron, ca en mil, utmed väg 332 som är relativt starkt trafikerad. Vi äter lunch på strandpromenaden. Ulla äter calamares och Arne friterade små sardiner, bara att svälja med ben och allt.

Kvinnor och unga flickor i andalusiska klänningar strömmar in på strandpromenaden. Det dukas långbord för att äta paella. Det är musik från en scen och det dansas flamenco spontant. En härlig söndag.

På kvällen bjuder vi Marianne och Lars på ost och vin med mycket prat och trivsam samvaro.

Isla Plana

När vi var klara och betalt för våra fem veckor på Lo Monte for vi till Dos Mares köpcentrum för att bunkra och att köpa ett nytt simkort för vårt mobila bredband från Vodafone. Två GB under en månad kostar fyrtio euro. Kollade först med Orange vad de kunde erbjuda. Inte något bättre.

Till Isla Plana kom vi över bergen vid Cartagena. Vi körde på smala krokiga vägar genom typisk spansk landsbygd. Inga urbanisationer som vi blivit vana vid därifrån vi kom. Vi körde bara sju mil.

Los Madriles är en camping som ligger på en sluttning upp mot bergen. Den är terasserad och alla har utsikt ut mot havet.

 

Vi träffade Marianne och Lars, blev bjudna på ett glas cava. De gick och simmade i den varma poolen med saltvatten, 29 grader. Vi tog en promenad mot byn för att få veta var vi är och var vi vaknar i morgon bittida.

Tidigt i säng, vi var båda trötta av någon anledning som vi egentligen inte förstår.

Mot nya mål

Nu har vi stått här på Camping Lo Monte i fem och en halv vecka. Det är lätt att vänja sig vid ett bekvämt liv. Vi har under vistelsen här lärt känna många trevliga människor.

Bilen är packad. I går fick vi vattenkranen i köket lagad på Sangar husbilsfirma. Mikroswitchen i kranen hade lagt av. Den blev utbytt. Hemma har vi gjort det här två gånger förut. Då bytte man hela kranen.

Nu kör vi bara en kort bit till Isla Plana. Vi fick just veta att våra husbilsvänner Marianne och Lars står där.

Rio Seco

Från Pinar de Campoverde, som ligger en dryg mil inåt land, går det en vandringsled i en uttorkad flodbädd. Det är en lätt vandring tillbaka hit till campingen, allt som allt cirka fjorton kilometer. Vi blev skjutsade upp till Campoverde.

Las Salinas

Från San Pedro går det ut en lång udde som består av stora saltängar. Här kan man cykla bekvämt och säkert. Från La Manga går det ut en linande udde. De här uddarna skapar ett litet innanhav, Mar Menor, i Medelhavet.

San Pedro del Pinatar

I San Pedro är det marknad på måndagar. Grönsaker och frukt har en stor plats på marknaden.

Här finns också en intressant nybyggd kyrka. Altartavlan är målad 2006. Själva kyrkan är cirkelrund och sittplatserna är ordnade i cirkel. Besökarna omsluter sig själva. Vi fick en mycket uppskattad spontan guidning av kyrkan av en person som var kunnig och väl insatt i symboliken i altartavlan. Mycket intressant. Det tog nog nästan en timma. Han lovade att vi skulle kunna uppehålla oss en dag på var och en av de tolv ikonerna.

Festival i Pilar de la Horadada

Söndagen de 17 februari var det en festival eller procession i Pilar. Vi tolkade det som att det var någon slags förövning till Semana Santa, även om man kan tycka att det är något långt till påsken.